8 september, 2022 i
Husdagboken
(
family)
I perioder har jag delat med mig av både glädje och sorg, i det sista fallet oftast en tid efter det hände. En sån händelse som varit jobbig att förstå var när min pappa gick bort sent i våras.
Han levde de sista åren på ett demensboende och det var jobbigt att hälsa på, men visste aldrig hur det skulle fortlöpa och om det blev knasiga men roliga historier som TVn som grät eller rävarna som bodde på hans fot när han sov, eller om det mest var sorgligt när han gled iväg.
Jag är sladdbarnet i familjen och bra mycket yngre än mina bröder och hade, som antagligen de flesta söner, en komplex relation med min pappa. Men känslan av att han aldrig mer kommer att tråka ut oss med ett gammalt lumparminne, humma lite över nåt nytt projekt eller komma med kritik när han inte gillade ett stort eller litet val är konstigt.
Det är många känslor som kommer upp, men även nu en lång tid senare tänker jag på att han verkligen hade en fantastisk sista dag i livet och är tacksam över det. Han hade en "klar dag" och tillsammans med min mamma firade de sin 61:e bröllopsdag, hon besökte honom och de umgicks en stor del av dagen. När hon lämnade honom precis innan middagsdags var han lycklig och nöjd med livet. Det är inte alltid så när man bor på ett demensboende, i de klara stunderna när man är närvarande och inser hur livet har utvecklats sig måste det vara en mardröm.
Han åt middag och ville ta en tupplur, och somnar lugnt och stilla in med en av sina (många) "favoritsköterskor" i rummet, och sen var det över.
När det väl är dags önskar jag att alla får ett lika bra slut, även om jag fortfarande ibland glömmer att han är borta och att jag aldrig kommer att träffa honom, få berätta om något som hänt i mitt liv eller presentera honom för de personerna som är viktiga i mitt liv framöver.
Vila i frid pappa.
